Vad är en blogg, frågar jag mig.

Lördag drygt en vecka efter jag startat upp min blogg vaknar jag upp ur den tillfälliga förvirringen som jag kastades in i varje gång jag tänker på att jag har startat en blogg. Hur hände det att bloggen startades? Den startades upp av en ren tillfällighet. Vid eftertanke kommer det upp en massa funderingar kring vad vill jag med bloggen, vad ska den handla om, vem vill jag ska läsa den och hur går det till rent tekniskt etc. Min erfarenhet av bloggvärlden är obefintlig. Just nu behöver jag tid att tänka igenom detta samt vad nästa inlägg ska handla om. Jag vet att det kommer ett inlägg men det måste få ta den tid det tar att att vänja sig med tanken att uttrycka mina funderingar inför kända och okända personer. Jag vet också att jag kommer att vända mig till personer som är intresserade av människan, människans villkor och hur man kan förbättra livet för alla individer och inte bara för en liten grupp människor i samhället.

Man är inte mer än människa.

Må så gott!
Vi hörs! Inez

Debut i bloggvärlden.

Min debut i bloggvärlden! Jag har aldrig förr skrivit på detta sätt, men jag har tänkt att jag skulle vilja dela med mig av mina tankar. Det är oändligt mycket lättare att planera att skriva än att faktiskt göra det. Den inre kritiska rösten gör sig hörd. Vad ska jag skriva om? Tror jag på fullaste allvar att någon levande människa kommer att vilja läsa vad jag skriver? Inbillar mig inte att mina tankar är särskilta intressanta. Lägg av och gör något vettigt istället! Det finns situationer, att uttrycka sig i skrift, då vi när som helst drabbas av rädslan t ex för att börja, för att fortsätta, för att bli lästa, för att inte bli läst, att tankarna inte betyder något för andra etc. Rädslorna kan vara den största barriären mellan önskan att skriva och att göra det. Rädslan kan få orden att sina. Dessa välbekanta former av motstånd och rädslor kommer man inte undan när man börjar med någonting nytt och man får lära sig av erfarenheten och ha en del knep att sätta emot. Tanken att skriva känns så spännande och skrämmande - men jag tänker skriva ändå.

Här är några tankefrön angående ytlighetens och girighetens utbredande i samhället. Kan det vara så att de små, små pojkarna och små, små flickorna kompenserar sin litenhet med miljonlöner och höga bonusar? Mönstret upprepar sig, girigheten grumlar alltid omdömet.

Det finns andra värden:

"Om du vill finna den största skatten se inte utåt,

se inåt och sök den."

Lycka till!

Premiär

Nu ska ni få höra. Idag har jag skapat en blogg.

Jag vill dela med mig av mina tankar.

Att riskera

är att riskera besvikelse.

Men man måste ta risker,

för den största risken

är att ingenting riskera.

Den som inte riskerar något

den kan inte lära sig något,

inte känna, inte förändras,

inte växa, älska
och leva.

Jag tror att man själv väljer hur man vill att en liv ska se ut, beroende på vilka risker och chanser man är beredd att ta. Man måste våga misslyckas för att kunna lyckas, man måste ta en risk att göra bort sig eller våga ta en chans när man får en eller ser en. Hellre ett misslyckat försök än en outnyttjad chans, våga ta chanser, det kan leda till fantastiska erfarenheter!

Våga ta chansen!

Valet är ditt!